tisdag 25 juli 2017

Ny bok av Giuseppe Misso

Il Chiarificatore (ungefärlig översättning: klargöraren), uppföljare till Lejon av marmor, kom i november i fjol. I en intervju i Corriere del Mezzogiorno säger Misso att han inte vill estetisera brottsligheten. Il Chiarificatore är en samhällsskildring. Han tillbakavisar också de ständiga påståendena om att han skulle vara speciellt gåtfull.
"Sanningen är alltid komplicerad, gåtfull, och ofta blir den till en våldshandling. Céline sa att världen inte skulle överleva två månader av sanning, sanningen är ett lidande som aldrig tar slut, den här världens sanning är döden. Dostojevskij sa mer eller mindre samma sak. Tro mig: jag har alltid varit en enkel person, det har aldrig funnits något gåtfullt med mig". 
Misso satt i fängelse första gången som fjortonåring och på frågan vad han skulle göra om han fick börja om sitt liv från fjortonårsåldern svarar han att han skulle studera.
-Jag ville bli författare.

Som bot för Neapel förespråkar han bland annat kultur. Brottslingar ska studera litteratur, historia, filosofi. Och framförallt undvika droger.

Den nya boken kallas "romanzo-verità".

Hela intervjun finns att läsa här, för den som kan italienska.


* * *


Det är svårt att förändra Neapel. Betydligt enklare att avskaffa maffiaromantiken.


måndag 24 juli 2017

Ett spejsat återhörande


En retrofuturistisk klassiker jag efterlyste på Facebook och en musikdetektiv snokade reda på den - det här är det bästa med sociala medier, inte är det snapshots ur privatlivet - I don't give a damn about era rosenbuskar och solnedgångar. Nej, det bästa är att få hjälp med att hitta låtar man inte hört på 30 år. För jag tror faktiskt inte att jag hört denna sedan det begav sig (då jag var en itte bitte ung studentska i Uppsala, förknippar låten med mitt studentrum i Rackarberget, där den torde ha kommit ut ur min radio).
Videon har jag aldrig sett förut. Den lyfter fram det ironiska och parodiska i låten (kolla bara mannens min, en likgiltig träbock som uppenbarligen tröstar sig med en annan, och den fantastiska dekoren och kostymerna).
I mitt minne var låten inte lika uppenbart satirisk. Lika härlig med och utan videon.


fredag 14 juli 2017

Lenins långa skinka


Det är nog många barn som har blivit traumatiserade av denna målning på Moderna Museet.
Det anses ju bra att utsätta barn för modern konst. Kanske för att de ska sluta rita prinsessor och bilar och göra lika fint som till exempel Salvador Dali i stället? Men som jag minns det upplevde jag tavlan som något slags svek, förräderi, avskyvärt snusk givetvis. En vuxen människa som målar något så läskigt, äckligt, som man knappt vågar titta på.
Övriga surrealister lär ha reagerat ungefär som jag, år 1933 då Dali släppte tavlan. Den heter Wilhelm Tells gåta.
Om jag inte misstar mig orsakade den en brytning mellan de flesta andra surrealister och Dali. De avvännade honom!
Tro inte att folk aldrig har avvännat varandra förut på grund av konst, politik eller religion!





Jag tycker jättemycket om Salvador Dalis konst idag. Men det är rätt praktiskt att minnas sin konservativa barndom. Jag har inga problem med att plocka fram min barnsliga konstsyn och reagera med bestörtning.


Nåväl, jag var på Moderna med en vän och såg Marie-Louise Ekman-utställningen nyligen. Rekommenderar rekommenderar - även för dem som föredrar upphöjt vacker och garanterat oskamlig konst, eftersom det är bra att väcka sin barnsliga blick till liv. Låta sig förfäras eller förtjusas.

Salvador Dali-män dyker upp i några av Ekmans tavlor, det är det som utgör kopplingen i det här inlägget.

Så var det med det. Nu har jag krossat leninismen.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)