tisdag 25 juli 2017

Ny bok av Giuseppe Misso

Il Chiarificatore (ungefärlig översättning: klargöraren), uppföljare till Lejon av marmor, kom i november i fjol. I en intervju i Corriere del Mezzogiorno säger Misso att han inte vill estetisera brottsligheten. Il Chiarificatore är en samhällsskildring. Han tillbakavisar också de ständiga påståendena om att han skulle vara speciellt gåtfull.
"Sanningen är alltid komplicerad, gåtfull, och ofta blir den till en våldshandling. Céline sa att världen inte skulle överleva två månader av sanning, sanningen är ett lidande som aldrig tar slut, den här världens sanning är döden. Dostojevskij sa mer eller mindre samma sak. Tro mig: jag har alltid varit en enkel person, det har aldrig funnits något gåtfullt med mig". 
Misso satt i fängelse första gången som fjortonåring och på frågan vad han skulle göra om han fick börja om sitt liv från fjortonårsåldern svarar han att han skulle studera.
-Jag ville bli författare.

Som bot för Neapel förespråkar han bland annat kultur. Brottslingar ska studera litteratur, historia, filosofi. Och framförallt undvika droger.

Den nya boken kallas "romanzo-verità".

Hela intervjun finns att läsa här, för den som kan italienska.


* * *


Det är svårt att förändra Neapel. Betydligt enklare att avskaffa maffiaromantiken.


7 kommentarer:

  1. Inte särskilt klargörande… Vad är syftet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara en notis, snabbskriven. Är det något speciellt du undrar över?

      Radera
    2. Han har dödat många, men Obama har dödad oändligt många fler oskyldiga.

      Radera
  2. Lite OT - jag måste någon gång - trots att det antagligen kommer att uppfattas som oförskämt, vem vet avundsjukt - berätta varför jag slutade läsa Elena Ferrante. Lila kommer hem från bröllopsresan med solglasögon, hon har blivit misshandlad. Det enda som skulle kunna motivera en sådan skildring är om det var sant och skrivet av någon från ett folkligt kvarter. Annars blir det som om någon skrev typ en stiliserad skildring av Rinkeby. Jag anade lite ugglor i mossen redan i början eftersom skurken i kvarteret kallas Don Achille, för jag har bara stött på präster som tituleras don i Neapel. Det är tänkbart att jag har missat att även "bossar" kan tituleras don. Det kan förstås också ha varit så på 50-talet. Annars antar jag att Elena Ferrante tagit det från Mario Puzos Gudfadernböcker. Hur som kändes det inte trovärdigt. Och när den sedan framgick att Elena Ferrante inte är uppvuxen i Neapel, hon är dotter till en domare (övre medelklass) och flyttade från Neapel i treårsåldern, då funkar det inte för mig att läsa vidare. Det är alltså inte sannare än Liza Marklunds Gömda eller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Bara läsarna fattar det, och inte tror att det är en Neapelskildring och en klassresa, eller att det handlar om hur kvinnorna har det i Neapel osv, så är det ok. Men för mig känns det fortfarande inte ok.

    SvaraRadera
  3. Det finns f.ö mer intressanta partier i intervjun, jag har en tendens att lyfta fram det som har med litteratur att göra. Ungdomsbrottsligheten (baby criminali) har brett ut sig i Neapel, Misso hävdar att de är kontrollerade av camorran och inte "vanligt bus"

    SvaraRadera
  4. Lite märkligt det här med fixeringen vid laktosfri mjölk. Tydligen ägnar UG ett program åt att testa laktosallergiker - flera av dem visar sig vara fejkallergiker!
    OK, det är kanske ett allvarligt samhällsproblem att folk går omkring och tror att de är laktosallergiker, när de inte är det. Men samtidigt så har mjölk blivit ett slags symbol inom alt.rightrörelserna. En trollfabrik har spridit ut ryktet att antirasister hävdar att det är rasistiskt att dricka mjölk med laktos. Det har alltså skapats fejkkonton med "antirasister" som kräver att alla dricker laktosfri mjölk. Allt för att förlöjliga motstånd mot rasism, givetvis.
    Vad folk håller på, så att säga.
    Godnatt.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)